Jag har många gånger skrivit min tidigare blogg om detta faktum att tro på sig själv och att faktiskt hitta sig själv när man är i fullt kaos, när livet är helt upp och ner och när man inte tror att man kommer att landa på fötter, när man tror att man kommer att riva upp knäna och händerna när man faller....

Men att falla behöver inte betyda att man skrapar sönder sig, det behöver inte heller betyda att man går sönder bara för att man faller....

Om man faktiskt tillåter sig själv att falla, just för att hitta sig själv, man väljer att kapitulera och återfå balansen i livet, en balans som får en att må bra....

Vägen är kantig och vägen är tung, men jag vet att det är värt att vandra, att man tillsammans med andra, kan vinna så mycket mera....

Men väljer man att isolera sig i sitt mående att se sig själv som sjuk och se problemen istället för att titta på sig själv i spegeln inse vem man har blivit och vad man behöver göra åt saken och är det så att man inte vet hur man ska göra åt saken så är det inte mer än att sträcka ut handen och be om hjälp, säga till personen brevid sig att man behöver hjälp, att man behöver en hand att hålla i eller en axel att gråta mot....

Mina tankar finns hos en nära person just nu och det gör ont i hela mig att du går igenom allt detta och det gör ont i mig att jag inte kan hjälpa dig i dina ögon för jag vet att jag kan hjälpa dig om du bara tillät, jag vet att jag skulle kunna lindra och jag vet att du också skulle kunna få förändring om du bara ville.....

Jag finns här....men snälla du måste vilja du måste våga, du måste .....