Jaa vad ska jag ska skriva om mina föräldrar....

Min älskade pappa gick bort när jag var 11 månader i en bilolycka, personen som körde bilen av drog och alkohol påverkad och fick inget straff....Var åtalad för  vållande till annans död, men staffet uteblev, han blev alltså inte dömd för det, vilket gnager i min själ, när jag läser rubriker om alkohol och drogpåverkade förare stelnar jag till i hela kroppen, jag känner ilska, ondska, hat och vanmakt....Jag känner mig liten och försvars lös, jag känner mig fylld av frågor och sorg.

Min far satte sig på nå konstigt vis i denna bil hur kommer jag aldrig att få veta, hur det kommer sig helt och fullt att han hamnade i bilen och jag saknar han varje dag, även om jag aldrig kände honom så känns det som att han alltid är närvarande i mitt liv och så kommer det nog alltid att kännas.

Sen har jag min underbara mamma, som jag då växt upp med, hon var 20 när hon fick mig och det har nog många gånger vart tungt för henne att ha förlorat min far och haft mig och sandra under uppväxt, men hon har enligt mig gjort ett toppen jobb, ett jobb som hon ska alla priser i världen för.

Min mamma är ingen typisk bullmamma, min mamma handlar fikat till kalaset på ICA och min mamma låter hennes 10 åriga dotter färga håret, min mamma låter sin dotter sminka sig och uttrycka sig i kläder och färg, min mamma är min mamma och min mamma är min inspiration på många sätt och vis.

Det som har lärt mig hur jag vill vara och hur jag vill leva mitt, liv det hon som hållit min hand under alla mina snedsteg och alla mina sorger.

Kan lätt säga att utan min mamma hade jag inte levt idag, utan min mamma hade jag aldrig upplevt min 25 års dag.

Hon ska ha all min kärlek och all min respekt och all min ödmjukhet och jag är henne evigt tacksam att jag lever och att jag idag står här på mina egna ben och har min egna familj