Hur kommer det sig....
Att människor i allmänhet inte är nöjd med sig själva, hur kommer det sig att folk inte älskar sig själva och är stolta över den person som de är....
Jag menar jag förstår de jag har varit där, men för att kunna tillåta sig att bli älskad av någon annan så måste man ju älska sig själv först....Man måste ju acceptera sig själv för den man är, man måste ju tillåta sig själv att tycka om sig själv....
Jag ser framför allt tjejer i min omgivning och på stan och andra ställen som skadar sig själva, som inte mår bra, som inte tillåter sig själva att må bra, de sätter sig istället ner i ett svart hål och där vill de vara....
Jag förstår de för jag har vart där, men det jag inte kan förstå är just det faktumet att de inte vill därifrån, att de vill fortsätta att identifiera sig med det faktumet att de är "sjuk" med alla de sjukdomar och diagnoser som jag har så vägrar jag att identifiera mig med det, jag vägrar att sätta mig ner i ett fack och tillåta mig själv och andra att ha mig där.
Jag är inte bokstäverna på mitt papper, jag är inte skadorna i journalen, jag är inte beteckningarna dem ger mig och jag är faaan inte den personen som jag var för 6 års sedan, min kamp har jag faaan vunnit, det är min kamp och bara min kamp och jag har vunnit den och visst har väll jag bättre och sämre dagar precis som alla andra, men samtidgt så är det en kamp jag måste tillåta mig att ha och jag vet att jag vinner den varje gång och jag förstår inte hur människor inte vill vinna sina kamper....
Istället så sätter man sig ner tillfogar sig skada och sedan gnäller man om hur förjävligt allting är och så bedövar man sig med piller, droger, knivar och rakblad....nej fyyy faaan....
Ställer er upp börja eran kamp, kämpa för att vinna ert liv tillbaka, kämpa för ert liv och det liv ni vill ha tillåt er att älska er själva....Tillåt er att vara stolta över den ni är....
Sluta svamla och sluta dravla livet är för värdefullt för att bara sitta och snacka skit...
Nej fy faaan jag är stolt över allt jag åstadkommit och jag är stolt över den jag är....
Jag minns när jag var på väg upp ur depressionsträsket. Det var en så främmande känsla att "må bra" att jag blev rädd. Att vara sjuk var något jag kände till, en trygghet, att vara frisk och må bra mindes jag inte hur det var längre, och det okända är alltid skrämmande.
Men annars förstår jag dig vad du menar, hur kan man VILJA må dåligt? Vad får man ut av det? Vad har man för liv? Det spelar ju ingen roll hur långsamt det går, bara man strävar efter att bli frisk så är man ju på rätt väg.
Och det här med diagnoser och papper, jag blir så jävla förbannad på psyk när dom hela tiden ska fråga VARFÖR jag vill ha en utredning. JAG vill inter ha en utredning, JAG behöver ingen utredning. JAG är tillräckligt vuxen för att kunna se mina svårigheter och mina styrkor och arbeta ut i från det. Det är övriga jäkla pappersSverige som vill ha det på papper, det måste finnas på papper, annars finns det inte alls, och det gör mig så sjukt upprörd. För egentligen gör det ju detsamma vad dom skriver för diagnos på mig, jag är ju ändå samma människa som veckan före, med samma problem, samma uppfattning och samma styrkor/svårigheter.
