Nu är det tungt för mina känslor, nu arbetar hjärnan på hög varv, men allt blir nog bra i slutet av tunneln....men ändå så känner jag mig som jordens elakaste och ondaste männsika, även om jag vet att jag gör rätt, så känner jag mig inte som så....det känns som om jag är självisk och att jag sviker, att min kamp har vart för gäves.... att mitt kämpande har tagit slut på nå sätt så abrupt och som att livets mening har gjort det till att jag ensam måste ta mig igenom detta, men jag vet att älskade finns här och min underbara C som stötter och lyssnar, gnäller och påpekar, finns där alla runt om kring mig som lyssnar och vägleder och tar mig allvar och tror på mig i det jag säger.

Men ändå känner jag mig som världens elakaste...

nej nu ska jag faktiskt inte gnälla och älta och tycka synd om mig, bara rycka mig i kragen och inse faktum livet är så här och man måste faktsikt leva livet genom att våga ta tunga beslut också ibland....

men men nu ska jag i alla fall avnjuta livet och kvällen med dottra som skrattat non stop hela dagen och min älskade man som står och lagar gratäng och kött :D mumma....